Den 14:onde Februari, en orsak till att många känner sig ensamma. En anledning till att affärerna går bättre. 

Ändå en dag för kärleken?

Detta är en dag som för mig är förknippad med ångest, prestationsångest, har jag verkligen levt upp till hans förväntningar, Dåligtsamvete, här sitter jag med ångest när det finns människor som inte har mat för dagen eller sitter helt ensamma, Hanförlovadesigmedenannantjejpåallahjärtansdagsångest, tänker han på henne? Saknar hen henne? Gjorde hon något som var bättre än det som jag gör nu?

Det sista är jätte löjligt jag vet men det är verkligen något dom jag spenderar en stor tid åt att tänka på,hemska människa. 
I mitt och pojkens förhållande så tänker jag mer på hans ex än vad han gör skulle jag tro. 

Jag skulle inte säga att jag är svartsjuk men jag är så rädd för att vara sämre än de som han har träffat förut. En tanke som ganska snabbt kan svaras med att "men borde han inte vara med dem då?" Jo kanske men min hjärna fungerar inte på ett realistiskt sätt. 

Att alltid känna en press på sig att man måste vara bättre än en människa som man aldrig träffat är mycket irriterande måste jag säga och även mycket svårt. 

Är det någon som känner igen sig i mitt tankemönster? Eller är jag ensam om detta jobbiga sätt att försöka vinna över någon som inte ens spelar spelet?

Hur ska jag kunna bryta detta?

 

 

Jag känner mig helt off. Jag vet inte varför men jag kämpa på så gott jsg orkar. 

I måndags var jag och spelade innebandy, igår var jg ute på en promenad på ca en timme i rask takt och på vissa ställen var det två dm snö så det kändes gött i benen och senare ikväll blir det ridning. 

Matmässigt så har jag väl kanske inte ätit så bra men det är betydligt mindre än vad jag annars äter samt att jag inte ätit något godis så det borde ge resultat. Tar även en liiiite längre väg hem från praktiken, det är bara några minuters skillnad men det handlar bara om att bryta en vana, och idag reflekterade jag inte ens över det utan tog den längre vägen per automatik.

Jag måste verkligen sluta att äta massa godis, är så fruktansvärt socker beroeende att det inte är klokt. Men nu får det vara slut med det, frukt kommer att vara mitt godis i fortsättningen. Ska köra en godis fri månad nu i Februari möjligtvis med undantag för den 14:onde, alla hjärtans dag. Har verkligen så många känslor för den dagen, ska ta det i ett separat inlägg. 

Idag tänkte jag fasta i 24 timmar. Är redan inne på timma 14 så bara tio timmar kvar, inte allt för länge så det känns skönt. 
Jag har jobbat i natt och då är det ingen som märker om jag äter eller inte, jobbar senare idag mellan 15-18 så då väljer jag att äta efter klockan sex med pojken. Sist jag åt var nog runt fyra men vid klockan sex slutade min "mattid". Jag har gjort ett sorts system som funkar ganska bra för mig, om jag ska göra något ex tvätta/diska/städa så får jag inte äta förns jag gjort dessa saker. Och om jag vet att det jag ska göra tar ca en timme så sätter jag att min "mattid" innom 45 min, så då hinner jag inte äta. Hoppas att detta kommer att ge resultat. 

Måste förövrigt också köpa en våg, såg att chlas ohlssons har billiga, det blir nog att beställa hem en sådn lite senare. 

 

I min kropp känns det att våren är påväg. Jag borde vara oändligt glad över att sommaren är påväg, ljusa kvällar och långa varma nätter. Men nej, min ångest är alltid som allra störst vid den tiden på året. 

De flesta blir deppiga på hösten, vilket jag kan förstå, inget solljus, kyla, regn och rusk. Men inte jag, tycker förvisso inte alls att det är roligt men det är inte så ångest fyllt heller. 

Våren är hemsk, trotts att jag älskar den årstiden. Älskar när jag första gången kan gå ut utan jacka utan att frysa och känna solen smeka min kropp med sina varma och efterlängtade strålar. Älskar att se hur allt åter växt till liv. Älskar fågelkvittret som stiger likt dimma ifrån skogen. Älskar ljuset som tränger undan det mörka, det får mig att tro på godheten igen. 

Så varför har jag då en svacka var vår? Varför kan jag inte ta min vår jacka och gå ut och dansa av mig min lycka bland alla blommor och små liv i våra skogar? Hur svårt kan det egentligen vara att bara välja lyckan? Att strunta i de dåliga känslorna eftersom man borde vara lycklig. Det sägs att man alltid gör ett val. Är det så att det är mycket svårare att välja lycka eller är det helt enkelt så att man inte alltid kan välja? Ibland man kanske bara får finna sig i situationen. 

 

 

 

 

 

 

Då var jag tillbaka. Har inte orkat/hunnit/velat blogga då jag begravt mina tankar i böcker och Scrapbooking. Har läst Hungerspelen Trologin. Så hemskt underbart, så vackert på ett så vidrigt sätt. Hoppfullhet blandat med ett totaltmörker. Kärlek som sätts på prov, eller var det kärlek? Orättvisa blir till rättvisa och vise versa. En tro på något bättre, ett kämpande men har det något slut? 

Maten har gått si sådär, åt så fruktansvärt mycket under jul. Ville bara dö av ångesten som färgade mina väggar svarta, färgade hela min värld svart. Hjälp mig? Hur ska jag göra för att komma ur denna hemska situation?

Det gör den fortfarande fast nu är allt mer i en grå dimma, en slöja som dränker mina känslor och tankar. Snart kommer den att ha dränkt mig, dragit ut luften ur mina lungor och fyllt dem med svärta. 

Något positivt är väl dock att jag inte längre har så mycket panik ångestattacker, de har över gått till en generell ångest. 

Min ökade ångest har dock jagat iväg hungern, bort från mig, där får den gärna stanna. Enda gången jag äter under dagen är middagen när pojken kommer hem. Och har faktiskt inga problem med det, känns otroligt skönt!

På måndag börjar jag på praktik på ett ålderdomshem, ska bli skönt att få en vardag igen. Och efter som det var så nära där jag bor så skulle jag kunna få gå hem och äta lunch, JAA absolut inga problem för mig. Kanske får bli att ta en promenad under den tiden.