Flickan som börjat förstå att man var tvungen att gå i skolan och att alla tårar inte gjorde någon nytta började redan då att bygga upp sin mask. Ett leende och en jargong av att ingen kunde nå hennes känslor, hennes innersta. Hennes far träffade en kvinna som han flyttade ihop med. Idag vet inte flickan vad det var men hon hatade den kvinnan. Men i suddiga minnen av elaka kommentarer och pikar finns troligtvis sanningen. Mamman hade sedan en längre tid träffat en man och de flyttade till honom. Det är i det huset flickans lyckligaste minnen utspelar sig. Hon fick byta skola vilket enbart var en lättnad för henne, men skadan var redan skedd. Hon hade vänner nu men hon vågade inte vara sig själv utan försökte hela tiden smälta in med de andra. Ett barn som försöker smälta in blir aldrig omtyckt på riktigt. Men i den nya skolan var det flesta snälla, så snälla barn nu kan vara.Hon börjar på ridskolan vilket kan ha varit hennes räddning senare i livet. Där fick hon en roll som sig själv, hon kunde för första gången på många år bara vara sig själv. Efter två år flyttade de från den snälle mannen som tidigare kallats deras styvfar. Men hon vägrade att byta skola, upp vid sex på morgonen och hemma klockan halv sex på eftermiddagen spelade ingen roll, flickan skulle inte tillbaka till det helvete som hon tidigare upplevt. Flickan går nu i femte klass. På kvällarna sitter hon inne på sitt rum och sticker nålar i sina öron, livet känns lite bättre när hon enbart kan fokusera på smärtan. Det bäddade liksom in alla andra känslor i bomull. Dagarna gick, plötsligt var det snart dags att börja sjundeklass vilket även skulle betyda att hon skulle få byta både skola och klass. Den sista terminen i sexan, kommer hon aldrig att glömma. Att leka och vara barn så länge som möjligt var mantrat, om ett halvår ansåg de sig själva nästan som vuxna så det var då eller aldrig. Självskadorna lades på hyllan för flickan som faktiskt nu tyckte att skolan var en bra plats att spendera tiden på. De nya klass listorna kom. Flickans värld rasade samman. Hon kände ingen. Hela hennes sommarlov bestod av ångest. Det var även under denna tiden som hon för första gången framkallade en spya. Nålarna hade hon nu börjat att rispa med i stället för att sticka. Flickan började i sin klass, som hon svor att hon skulle ta livet av sig om hon inte slapp. Men där var någon. En flicka med samma namn som hon själv. En flicka som hon inte sett förut, så lik flickan själv på så många sätt. En vänskap tog där fart och de var snart oskiljbara. Flickan hade äntligen en riktig vän.