En liten stund lever vi på jorden men spåren försöker vi få att sitta kvar för alltid. Vi vill göra saker för att människorna som vi en dag lämnar kvar ska komma ihåg oss och prata om oss så att vi lever vidare. Vi gör saker för att bli ihåg komna istället för att göra dem för att det är något vi mår bra av eller som förgyller vår dag. Vi bygger upp vår tillvaro på vad andra tycker ska göra en lycklig och vad som förväntas av en själv istället för att se till vad man själv behöver eller önskar. Detta beskriver Villhelm Moberg i sin roman Din stund på jorden. Han beskriver en ångest som han känner för att han har det ”perfekta” livet utan att känna lyckan som han anser att det borde ge honom.

Att bygga ett liv på andra människors förväntningar tror jag kan leda en i graven. Pressen på lycka utifrån får en att må dåligt för att man inte känner den lycka som man tycker krävs av en.

Ändå beskrivs inte paradiset med materiella saker utan med frid, med ett inre lugn och lycka. Bilden visar det bibliska paradiset och detta tror jag är något som de flestas bild av paradistet bygger på. Och om man frågar människor vad de anser lycka är så svarar de ganska sällan att det är att ha så mycket materiella saker så man inte vet vart man ska göra av allt, utan att det är att må bra och göra det man vill och att vara fri. Ändå lever vi i ett begär efter att hävda oss i saker och deras pris.

Jag hade en gång en önskan. Det var juletider och hetsen runt julklappar var igång då mina närmaste vänner frågade vad jag önskade mig i julklapp och när de fick mitt svar såg de ganska förvånade ut. Jag vill ha en paket fri jul, istället för paket vill jag umgås med alla mina nära och bara ha det trevligt. Och dessutom är det mycket mer miljövänligt att inte köpa bara för köpandets skull. Man ger gåvor med avsikt att visa att man bryr sig men man vill bry sig om så många så det blir bara opersonligt. Klart att man blir glad över det man får men kommer du ihåg alla julklappar i fjol? nej, det tror jag inte det är många som gör. Men om man istället bestämmer att ta en vänn-helg där man gör roliga saker tex om man leker olika lekar, lagar mat eller kanske gör ansiktsmasker. Det är bara fantasin som sätter gränser men det viktiga är att man gör nåt tillsammans. Det är sådant som man kommer ihåg i år efter åt, och det skapar samhörighet och lycka. Alla tyckte det var en bra idé men så klart blev det inget av med detta jag fick flyktiga ursäkter med att det skulle bli krångligt och att det skulle ta lång tid att utföra. Jag log åt svaren och tänkte att tid finns det alltid bara man orkar ta sig det. För visst är det så, du har tid till allt men vad du hinner med beror helt på hur du prioriterar, väljer du att istället för att umgås med din familj jobba nästan hela dygnen för att få pengar till den där super fina bilen (som du måste jobba ännu mer för att kunna köra) så är valet ditt men då kanske du får stå där med skägget i brevlådan sen, då du står där med din stora bil och utan familj, för den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket. Då har det materiella gått före lyckan och det som man borde värna mest om i hela världen är de människor man har runt om sig och som man älskar.

Men hur blev det så här då? Bibeln säger att det startade redan med de första människorna (alltså Eva och Adam) då Adam lät sig frestas av ormen i Edens lustgård. Kanske är det så att det ligger i människans natur att vilja ha mer än vad hon egentligen kan ha, kanske är det så att vi alltid levt på detta sätt men efter som att nu lever med en mycket högre standard så märks detta tydligare. Kanske känner vi att vi har så mycket tid att vi inte sätter värde på den. Men tiden tar för alla slut någon gång. Hur vill man bli ihågkommen? Som den bästa föräldern i hela världen eller som den som jobbade mest på hela kontoret. Jag vet i alla fall vad jag skulle välja, vet du?