I min kropp känns det att våren är påväg. Jag borde vara oändligt glad över att sommaren är påväg, ljusa kvällar och långa varma nätter. Men nej, min ångest är alltid som allra störst vid den tiden på året. 

De flesta blir deppiga på hösten, vilket jag kan förstå, inget solljus, kyla, regn och rusk. Men inte jag, tycker förvisso inte alls att det är roligt men det är inte så ångest fyllt heller. 

Våren är hemsk, trotts att jag älskar den årstiden. Älskar när jag första gången kan gå ut utan jacka utan att frysa och känna solen smeka min kropp med sina varma och efterlängtade strålar. Älskar att se hur allt åter växt till liv. Älskar fågelkvittret som stiger likt dimma ifrån skogen. Älskar ljuset som tränger undan det mörka, det får mig att tro på godheten igen. 

Så varför har jag då en svacka var vår? Varför kan jag inte ta min vår jacka och gå ut och dansa av mig min lycka bland alla blommor och små liv i våra skogar? Hur svårt kan det egentligen vara att bara välja lyckan? Att strunta i de dåliga känslorna eftersom man borde vara lycklig. Det sägs att man alltid gör ett val. Är det så att det är mycket svårare att välja lycka eller är det helt enkelt så att man inte alltid kan välja? Ibland man kanske bara får finna sig i situationen.