Att känna sig tom, att inte känna alls. Att bara kännas som ett skal som gör det som man ska utan att ge det någon större tanke eller lägga någon egentlig energi på det, är något som jag verkligen tycker är jobbigt. Man vet att man mår dåligt fast man känner det inte, inte på riktigt. Inget känns som på riktigt, inte spelar egentligen någon roll. 
När jag mår som sämst är jag också mest kreativ, då hittar jag insperation och gör åtminstonde något. När jag är i grå zonen gör jag inget, eller ja jag ser på tv och äter. Känns ju nödvändigt fetto! Jag ser på människorna som springer utanför, säkert påväg till något viktigt. För de är viktiga människor, de har viktiga saker för sig. Till skillnad från mig som ligger i soffan och önskar att jag vore smal. 

Viktiga människor har vänner, det har inte jag, eller inte på riktigt åtminstonde. 

Jag är alltså ingen viktig människa, mest slöseri på plats och syre. Mest värdelös på allt och så, där har ni mig.

Nu ska jag typ gå och döda lite ångest i soffan under täcket.